Norge och Metro 2033

Jaha, Döden På En Blek Häst blev utläst på 2 dagar och sen har jag inte kunnat välja bok, så det har blivit lite parallell-läsning. Men nu är jag äntligen halvvägs in i Metro 2033! Denna stora förväntning som jag aldrig fått tummen ur att börja på.
När jag sitter och läser blir jag väldigt sugen på att kolla in spelet, och det slår mig hur konstigt mysig den är trots allt det mörka, skitiga och rätt tradiga som försiggår.
Det känns även rätt surrealistiskt att sitta och läsa om ryska skitiga tunnelbanesystem i post-apokalyptisk miljö, samtidigt som man själv sitter mitt bland fjordarna i Norge med underbar utsikt över fjäll och vacker natur.
Men jag gillar't! Återkommer med full recension.

Ps. Jag har hittills inte sett några troll här uppe bland de Norska fjällen.....trots att jag är jätteuppmärksam!

// Cyntax T

Game of Thrones

Ingen anhängare av fantasy kan väl ha missat vad som gick av stapeln i söndags kväll i amerikat. Nya HBO-serien Game of Thrones hade premiär.

I hushållet där hemma har det väntats med skräckblandad förtjusning, det kan ju bli så bra! Det är ju HBO, det brukar ju bli så bra! Samtidigt som fantasy-serier har en tendens att bli så löjliga ibland och hur kommer det bli osv osv.

Det blev bra. Första avsnittet lockar med mystiska wildlings och "the wall" som skyddar mot isen där uppe. Allt inleds med den klassika fantasy-kartan i ny tappning. Snygga miljöer, lite mord och incest och vi är hemma skulle jag vilja säga. Det man dock ofta tröttnar på att att allt är så jäkla naket, men det kan jag väl ta om det bara kommer mer av mystiska dödsfall och komplexa intriger.

Dock är mitt hat för storebror Targaryen redan totalt. Vilken idiot. Och man hejar redan på fd. Lord of the rings-skådisen Sean Bean som Eddard Stark. Ah, kärnfamiljen där alla tycker om varandra med dottern som helst vill skjuta pilbåde och inte brodera. I like it!

Tjohoo lilla spökflicka!

Den onda bokcirkeln har övergett Zombies för förmodade spöken. Mycket spännande! Måste därför tipsa om en fin brittisk miniserie på samma tema.

Klassisk och ganska fylld av klichéer men ändå sådär nervkittlande och nedtonad som bara en spöksaga i brittisk miljö kan bli är Marchlands väldigt sevärd även om slutet inte var så spännande som jag tänk i mitt huvud. Serien utspelar sig i samma hus, på 60-talet, 80-talet och i nutid.

Mycket nöje!

Feed.... nja...

Jag läser alltid ut böcker, och allt som oftast går det fort som bara den. I böcker som är bra sugs man liksom in i världen som författaren bygger upp och man stannar där, det här med det vanliga livet blir nästan sekundärt och man längtar bara tills man kan krypa upp i fotöljen och få reda på vad som händer sen...  Så var inte fallet med Feed...

Jag var, som alla andra i bokcirkeln, sjukt peppad på Feed. Har inte läst så mycket Zombie-litt, och kände mig mycket redo för att ta mig an genren.

Men precis som övriga deltagare sagt föll Feed platt på den döda rumpan. Jäkla tjat om vad viruset innebar för Georges ögon och syskonens mycket märkliga förhållande, i kombination med en massa tjat om licenser och blodtester samt oändliga bloggkonferenser och ett "jaha, hur ska vi gå vidare med det här nu"-slut.

Nä, nu glömmer vi och går vidare, med lite mer action och spänning nästa gång. Och förhoppningsvis inte skurkar som på klassiskt Sherlok Holmes-manér bekänner på slutet, det känns ju gjort.

En enig bokcikel ger Feed 2 av 5 i betyg. Att det inte blir en 1 från mig beror på den sympatiska tanken om att världen kan fungera även om mamma när som helst kan förvandlas till en zombie vid middagsbordet.

// Anna

Kulturtanten väljer: Amanda Hellberg, Döden på en blek häst

Dags för Kulturtantens bokval! Efter Feed vill jag läsa något som jag verkligen är sugen på. Några av de mer obskyra titlarna i hyllan får därför stå tillbaks den här gången, inte för att jag inte är sugen på att läsa dom - det är jag så klart, men den bok jag är allra mest sugen på att läsa just nu är faktiskt Amanda Hellbergs Döden på en blek häst. Sån jäkla lyx då att den faller inom ramarna för vad som går för sig i denna bokklubb då!

Saxat direkt från Bokus: När Maja Grå kommer till Storbritannien är det inte bara för att studera vid den anrika konstakademin i Oxford. I Brighton står polisutredarna handfallna efter det ohyggliga mordet på Majas sedan länge försvunna mamma, och de behöver Majas hjälp. Hon har nämligen förmågan att se mer än andra.

Medan höstmörkret smyger genom Oxfords gränder fördjupar sig Maja i måleriet och de nya vännerna. Men hon plågas av grubblerier på den komplicerade relationen till modern. Varför valde mamman att försvinna till Brighton och varför blev hon mördad? Maja förnimmer också en övernaturlig närvaro på elevhemmet, och rycks in i en skoningslös dödsdans med skrämmande hemsökelser, häftig passion - och en gäckande mördare.

Ni hör ju hur bra det låter! Det är spök, det är aka-porr, det är konsthistoria, det är mord och det är mysterier. Mina förväntningar är höga, och dessutom nu när jag läst mer om Amanda har jag även blivit grymt sugen på att läsa hennes debut Styggelsen också. Den låter om möjligt ännu läskigare. Härligt att ha detta framför sig.

//Kulturtanten

Sluta chatta börja... döda zombies, ja eller avslöja konspirationer... eller nåt!

Feed är utläst, och precis som Cyntax T konstaterar jag att "det här var ju inte så jävla roligt". Mira Grant lyckas med hjälp av (de fantastiska) ingredienserna zombies, politik, hemliga konspirationer och journalism på något sätt skriva en seg och faktiskt tråkig roman. Hur hände detta?

Grant inleder bra med att bygga upp en trovärdig bild av ett samhälle post zombieapokalyps, komplett med med tekniska lösningar, mediakåta föräldrar och utförlig information om vikten av regelbundna blodprov. Kul till en början, jag gillar verkligen att få zombieutbrottets bakgrund och virusets spelregler förklarat för mig och jag tycker det är synnerligen kul med alla Romero referenser som droppas hej vilt. Jag förstår vitsen med att redogöra för olika typer av lagförslag rörande förbud mot husdjur inom tätbebyggda områden och ja jag erkänner att jag tycker det är fint att vi fårveta att Alaska  helt och hållet förlorats till the flesh eating ghouls. Men någonstans vid dividerande kring vad som egentligen krävs för att få en class 15 blogging licens och om huruvida den ena eller den andra blodprovsmaskinen är bättre än den tredje så tappar jag intresset. Ja, ungefär samtidigt som Grant tappar tråden kanske?

En rak och faktiskt ganska simpel story om tre bloggar som rapporterar från en primärvalskampanj som utsätts för mystiska sabotage (känner ni Kitty vibbarna! Jag gör det) sjabblas bort i tio-tjugo-trettio långa sidor med chattrums-konferenser, överdrivet tjat om alla snillrikt gömda kameror som bloggarna bär och ett evinnerligt på och avtagande av George's (i alla fall i min fantasi) fula solglasögon.

Det blir inget lysande betyg här alltså, jag instämmer med föregående talare och ger Feed en 2:a av 5 möjliga.

//Kulturtanten