Feed är utläst, och precis som Cyntax T konstaterar jag att "det här var ju inte så jävla roligt". Mira Grant lyckas med hjälp av (de fantastiska) ingredienserna zombies, politik, hemliga konspirationer och journalism på något sätt skriva en seg och faktiskt tråkig roman. Hur hände detta?
Grant inleder bra med att bygga upp en trovärdig bild av ett samhälle post zombieapokalyps, komplett med med tekniska lösningar, mediakåta föräldrar och utförlig information om vikten av regelbundna blodprov. Kul till en början, jag gillar verkligen att få zombieutbrottets bakgrund och virusets spelregler förklarat för mig och jag tycker det är synnerligen kul med alla Romero referenser som droppas hej vilt. Jag förstår vitsen med att redogöra för olika typer av lagförslag rörande förbud mot husdjur inom tätbebyggda områden och ja jag erkänner att jag tycker det är fint att vi fårveta att Alaska helt och hållet förlorats till the flesh eating ghouls. Men någonstans vid dividerande kring vad som egentligen krävs för att få en class 15 blogging licens och om huruvida den ena eller den andra blodprovsmaskinen är bättre än den tredje så tappar jag intresset. Ja, ungefär samtidigt som Grant tappar tråden kanske?
En rak och faktiskt ganska simpel story om tre bloggar som rapporterar från en primärvalskampanj som utsätts för mystiska sabotage (känner ni Kitty vibbarna! Jag gör det) sjabblas bort i tio-tjugo-trettio långa sidor med chattrums-konferenser, överdrivet tjat om alla snillrikt gömda kameror som bloggarna bär och ett evinnerligt på och avtagande av George's (i alla fall i min fantasi) fula solglasögon.
Det blir inget lysande betyg här alltså, jag instämmer med föregående talare och ger Feed en 2:a av 5 möjliga.
//Kulturtanten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar